Linda

Sonisphere 2010 kom och gick. En upplevelse som inte kommer att glömmas i första taget, det var en kraftig blandning av både heaven och hell!

Jag och Robban for ner till min bror i Gävle på fredagkväll, sent. Ville inte lämna lillgumman mer än nödvändigt.  Tidigt på lördag morgon for vi ner till Stockholm. Vi hade hyrt rum på Scandic i Järva Krog och dit anlände vi vid 11:30. Planen var att komma till området runt 13 för att se Anthrax 13:30. Första bandet spelade visserligen kl 12, men det var enligt oss utfyllnadsband och inget att se. Vi kom till hotellet, sa till i receptionen, fick ingen nyckel dock då rummet inte var klart. Gjorde oss i ordning på relaxavdelningen och tog bussen tre minuter i 12. När vi kom ut till bussen började det regna lite smått, inget att oroa sig för, regncape och paraply ingick i packningen. Vid halv ett var vi framme och vallfärdade mot området. Det myllrade av människor, alla sorter, festivalstämningen var maximal. Lite regn stoppade ingen. Det var en 10 minuters promenad innan vi var framme vid insläpp. Efter lite förfriskning var vi snart inne. Ingen kö, enkelt och smidigt. Väl inne strosade vi runt ett tag, sen bestämde jag mig för att för första gången pröva langos, har aldrig testat, men många av mina bekanta har verbalt lyft denna maträtt till skyarna, jag var bara tvungen att provsmaka. Efter några minuters köande var vi framme, fick tag på en langos och så första bettet... fy fan vad besviken jag blev. Friterad, smaklös tjockpannkaka med kall gräddfil och rödlök, hallå! vad är tjusningen. Varken jag eller Robban kommer äta det igen, värdelöst.

Vi stegade mot festivalens centrum och stora scenen för att se Anthrax. Jag ska erkänna att jag inte hört dem så mycket innan och hade egentliga inga förväntningar på spelningen.

Anthrax: Mycket bra! Blir mitt betyg, över förväntan, för en Anthrax-oskuld som mig själv. Det var mycket energi, bra ljud, mycket bra sång, duktiga musiker och som toppen på isberget, lättlyssnat och lättsmält musik! En sångare som ser ut som en långhårig Jackie Chan, men närmare 60 bast (i alla fall ser han så ut). Men fartig och trevlig som frontfigur. Anthrax får högt betyg av mig. Jag kommer definitivt lyssna på dem fler gånger.  




Anthrax – Got The Time


Och regnet fortsätter ösa ner! Många hade regncape av olika slag, Robban och jag hade investerat i något dyrbarare varianter, med limmade sömmar, 39 kr på ÖB. Men faktum är att det inte var kallt och inget kunde stoppa vårt festivalhumör för vi skulle få se husguden ALICE COOPER, som jag sett fram emot det! Humöret var på topp!







47 000 sålda biljetter, Sveriges hittills största festival med det största startfältet bandmässigt under en och samma dag. Inget regn i hela världen kunde dra ner på storheten i den här tillställningen. Ett ogreppbart stort antal människor. Alla stod ut i regnet och väntade tålmodigt mellan konserterna, sanna hårdrockare. De som avvek tidigare kan inte kalla sig hårdrockare.



Efter Anthrax blev det Hammerfall.

Hammerfall: Inte mitt favoritband, men helt ok som underhållning och tidsfördriv. Roliga populärhårdrockssånger, trallvänliga melodier och klatschigt mellansnack. Allt som behövdes för att lätta på en annars lätt blöt väntan på något bättre.




Hammerfall – Last Man Standing

Efter Hammerfall gick vi vidare till stora scenen än en gång för att kika på Slayer.

Slayer - Snabbt, hårt, tungt och lite segt och slentrian. Det händer inte så mycket på scenen, men till en början är man nöjd ändå, sen vill man ha något mer. Ett gäng gubbar som på något diffust kvinnoförendrande sätt ändå lockar, både till lyssning och vidare nattliga fantasier om så önskas =) Men en negativ sak, mycket enerverande och fruktansvärt dåliga gitarrsolon, hur får man spela så dåliga solon!

Slayer – South of Heaven

Efter Slayer tog vi tillfället i akt att planerade in middag, vi sprang runt ett varv och bestämde oss till slut för att köa till thai-ståndet. En 30 minuters kö, lite trevligt mellansnack med några skellefteå-grabbar som var smått överförfriskade, sen framme. Maten var det bästa som hänt dittills, suveränt god, värmande och stark för en regnig hårdrocksentusiast. Mums, sen var det bara att vänta in det stora ögonblicket! Men innan kikade vi en halv minut på Iggy and the Stooges. Iggys reptilhud, 30 år för gammalt, hängiga ansikte och hans allt för förvridna kropp var inte underhållande för mig, vi avvek innan maten vände i magen. Väntan, väntan, väntan.

Redan 30 min innan start tog vi plats, riktigt nära och bra. Så var det dags då... 

ALICE COOPER
Min kära sambo Robban har bjudit in mig i en helt ny värld, en magisk, mystisk, svart, diffus, musikaliska värld, Alice Coopers värld. Innan Robbans tid hade jag, precis som många andra, mest lyssnat till Alice hits, poison, schools out mm, men efter Robbans invit till Alice mer abstrakta, parallella värld är jag förevigt bunden till denna älskvärda magiker. Jag var fastnaglad vid scenen och även fast regnet kanske hade sin värsta kaskaduppkastning just under denna konsert, var den det bästa jag sett på länge. Det regnade så pass att de var tvungen att möblera om på scenen, torka golvet, förbereda, greja. Minst 10 personer var på scenen minuterna innan konsertstart och försökte rodda inför spelningen mitt i regnkaoset. Några förvirrade Maiden-fjortisar, regndyngsura med blåfrusna läppar skriker "Maiden, Maiden, Maiden". Kör Maiden nu och skit i resten av banden, det regnar och vi vill se Maiden. Stackars ungar, vet inte vad de snackar om.

Sen kommer han äntligen, på precis utsatt tid, 65 bast, mycket energisk, härligt utklädd och med rekvisita som skulle räcka till en hel skräckfilm. De kör igång med klassiker som Schools out och No more Mr nice guy, direkt efter kommer slagdängan,  I´m eighteen. En suverän öppning och alla frusna rockers hoppar sig varma i en gemensam rytmhoppning tätt sammanslutna, dels för att trängas så långt fram som möjligt, dels för att i detta fall söka både gemenskap och värme. Vad intentionerna nu var, resulterade det in en härlig kollektiv myshoppning till mäster Alice dansvänliga bitar. Under showen, som verkligen är en show av rang, sätts han i tvångströja, blir halshuggen, halshugger en bebis, dödar en kvinna, blir själv spättad, spättar ett skelett. Hela tiden händer det något och detta i samklang med några av hans bästa låtar. När min favorit, Billion dollar babies drar igång är tårarna nära, underbara människa! Jag blir tagen, rörd, lycklig och glad över konserten och Alice har med än mer kraft etsat sig fast som en husgud i både mitt och Robbans hjärtan.






Efter Alice vandrar vi runt och undrar om inte lite mat ska lätta på stämningen. Vädret lättar lite, men regnet är ihållande. Det är ganska lustigt att stå med lera upp till fotknölarna, fötterna helt begravda i matrester, ölflaskor, lera och all sköns skräp, vatten drippandes längs en genomblöt kjol, vatten rinnandes ner över benet, regn som periodvis letar sig längs med nacken och ryggen, fötter dunkandes av trötthet efter 10 timmar på stående fot, trots detta stå i missären med ett leende på läpparna. Jag skulle inte vilja vara någon annanstans denna underbara, makabra dag, den absolut bästa festival och konsertdag man kan tänka sig. Inget kan stoppa detta, inte regn, inte lera, inte ett dåligt humör, för humöret var på topp! Precis hela festivalen!



Undra var Robban tänkte på =)









Robban var otaktisk nog att låta regnet sluka det mesta av hans tröja! Med en lite trasig cape står han och blir dyngsur. Börjar frysa och skaka. Själv lagade jag min trasiga cape med en hårnål som värsta MacGyver. Robbans frossa hotade resten av kvällen så jag krånglade av mig mitt linne och trängde på honom det. Blev kanske inte så snyggt, men värmde gott. Och så min halsduk på det och capen på, sen var det bara att gasa igen! Nya tag.




Obs! Kika på byxorna så ser ni hur blöt han var, trots cape!




Så lerigt var det, men frös gjorde jag inte! Det var trots allt varmt i luften. Det var liksom mysigt att glida omkring som värsta gyttjebrottardrottningen!




Lite skräpigt blev det allt!




Så snygg blev han i min halsduk ; )




Blöta, men överlyckliga. Är glad att jag hittat min alldeles egen musikfanatiker som delar mitt intresse. Eller rättare sagt, jag delar en del av hans extremt, enorma, musikbesatthet och tur är väl det, han skulle aldrig kunna vara tillsammans med en "lady gaga"-tjej med radio rix musiktycke. Eller ännu värre, men anti-musik-tjej!





47 000 människor är enormt många människor. Så här såg det ut om man tittade bakåt innan Maiden spelade, fascinerande!




Det som var än mer fascinerande var att vi stod såhär nära scenen. Robban har sett Maiden 8 ggr innan och aldrig varit såhär nära, kusligt lyckliga vi var!




Sen började de då, gudarna, hjältarna, de övermänskliga. Obeskrivligt. De spelade mestadels 2000-tals låtar och det gjorde mig inte ett dugg, de spelade inte en dålig låt, bara suveräna mästerbitar.

Iron Maiden - Maiden är beyond, de är inte av denna sfär, de är något utöver. Magiska 2 timmar, 2 timmar av musikaliskt genialiska låtar, mjuka akustiska sektioner, med slagkraftiga, dundrande, hårda stycken. Låtar som Brave new world, These colours dont run, blood brothers, No more lies. Så magnifikt, så kraftfullt, så enastående, så perfekt. Exemplariskt ljud, exemplarisk sång, exemplarisk scenshow. Ett live-band utöver det vanliga. Till råga på allt slutade regnet precis under Maiden-konserten, helt otroligt. För att sen börja igen precis när de slutar spela, kan Maiden styra vädret? =) Sammanfattning: för magiskt för att missa, jag tycker synd om er som inte såg, inte fick uppleva, inte fick vara en del av detta. Det är oförklarbart, obetalbart och något som inte kan återupplevas, aldrig någonsin. Jag hoppas att ni som inte var där överlever er ångest. Kanske kommer de hit till Sverige en gång till, kanske en gång till, missa för guds skull inte det! Robban med 8 Maidenkonserten i ryggsäcken sa att denna var bäst hittills, oavsett väder och vind, ett mästerverk helt enkelt.






Iron Maiden – Running Free

Iron Maiden – Blood Brothers


Efter Maidens avslut öppnade himlen upp sig och visade sig från sin mest magnifika sida. Monsunregn, klara blixtrar och en tropisk värme. 2400 blixtnedslag under ett dygn i Stockholm, mer än 400 mellan kl 22-23, (Maiden slutade ca 22:40). Vägen mellan festivalområdet och T-banan var som en smärre naturkatastrofkamp, en kamp att överleva. Så kändes det i alla fall. Vattnen forsade utmed vägarna och nådde bitvis upp till vaden, det blixtrade och dundrade runt omkring, massivt och utan uppehåll, det var extremt fascinerande på ett sätt och fruktansvärt skrämmande på ett annat. Kommer aldrig glömma den upplevelsen. Klimax i musikväg och antiklimax kontra magisk show vädermässigt, maffigt och skrämmande! Detta och alla människor. 47 000 människor i ett myller av regn, åska och värme. Häftigt till tusen! Väl framme vid tunnebanan var det folkstockning, allt rörde sig, alla skulle in, alla trängdes, med respekt ska tilläggas! Väl nere i tunnelbanan andades man ut. En liten uppvisning av naturens krafter fick en att tänka till, fan vad bräckligt allt är. Men i inramningen av världen bästa musik samt världens häftigaste naturfenomen blev nog det här en upplevelse av världsklass. Helt underbar, trots allt.




Det sämsta: Vädret, Mötley (gillar inte dem alls), alla maskar som gillade regnet och som jag var tvungen att kliva på, hamburgertallrik för 100 kr som var värd max en tia!

Det bästa: Billion dollar babies, blood brothers, thai-mat, Maiden avslutningslåt - Running free och sist men inte minst, min absolut bästa festivalkompis tillika älskling =)