Linda

Ja, som ni ser så är det inte så mycket aktivitet på denna blogg, skit samma.

Mycket har hänt och händer fortfarande.

Min ÄLSKADE farfar har dött, i början av veckan. Han skulle inte dö, ja.. svårt att förklara, men just MIN farfar skulle inte dö. Ni som vet, förstår. Det är mycket inför det. Begravning den 26:e, skrivas dödsannons, minnesord. Jag skulle vilja sjunga på begravningen, men klarar man det? Vet inte... Begravning två dagar innan min förlossning, går det?

Lukas, min älskade pojk, som jag gråtit för din skull. Lugn, det är inget allvarligt... Han är under utredning dock, för diagnos. Vi SLITER ihjäl oss, allihopa därhemma, allra mest han skulle jag tro. Möte med skola, läkarbesök, ständig kamp med läxor, prov och allt som inte fungerar... Han gör det så bra, så bra ... ändå...

Familjen - inte min närmsta dock, men den som man har näst närmst. Vissa bara slukar energi! Jag tänker sluta tänka på dig... och på dig... två personer med samma symptom, men olika sjukdomar. Att ni två inte kan se hur lika ni är. Ni tror att ni är längst ifrån varandra, men vi som står på sidan och ser på ser ju att ni agerar exakt likadant och är exakt lika sjuka, fast i olika sjukdomar. Jag har inte tid för er.

Jobbet - jag måste blir klar...kommer inte hinna... jag kommer inte kunna vara ledig, inte helt. Jag ska starta upp ett nytt program inför hösten, massor med jobb. Roligt - men krävande.

Ja, jag orkar inte skriva mer ingående om allt, kan väl säga att det är mycket nu...

Ta hand om era nära och kära, man vet aldrig när något händer...

Han åkte aldrig till Gävle, han blev kär i en tjej häruppe istället så det löste sig =) Nu är de tillsammans... lillpojken min. Kanske ska hon sova här på fredag, nya problem dyker upp. det där om blommor och bin måste gås igenom =) Ropar "Robban", det får han ta =)

Jag vet ärligt talat inte exakt vilka som läser min blogg och… det spelar egentligen ingen roll. Vem får man skriva om och inte skriva om i ens blogg? Vet inte, just nu spelar det ingen roll, min blogg är öppenhjärtad och jag skriver med känslat. Jag behöver skriva av mig och jag gör det i detta forum.

Jag kommer från en egentligen helt vanlig familj, mamma, 3 helsyskon och 4 halvsyskon. Min mamma och pappa skilde sig när jag var runt 10 år, min pappa träffade nya, flyttade ihop, flyttade isär. Sen ca 6 år tillbaka bor han med en underbar kvinna och han verkar lycklig och nöjd. Han skaffade aldrig barn med några av sina flickvänner efter mamma. Min mamma gifte om sig och skaffade 4 barn med sin nya man, varav en av barnen dog i barnsäng. De är fortfarande gifta, har hållit ihop i vått och torrt. (Vad är mest rätt, att som pappa, byta livspartner ofta, inte kämpa för relationen eller som min mamma, stanna hos sin livspartner trots motgångar? Vem dömer vad som är rätt eller fel?)

Mina syskon och jag har alltid haft en god relation, vi har haft nära och tät kontakt. Jag kan inte säga att vi har en ovanligt dysfunktionell familj, nä det kan jag faktiskt inte. Ingen familj är perfekt! Men jag har inte växt upp en mer onormal familj än andra. Visst, vi har haft våra problem, det förnekar jag inte, men utifrån min ålder och erfarenhet vill jag påstå att vår familj inte är mer onormal än någon annans. Jag har pratat med vänner och bekanta om deras olika familjekonstellationer eller familjerelationer och insett att verkligen INGEN familj är utan problem. Det kan vara allt från missbrukande föräldrar, skilda föräldrar, föräldrar som konstant bråka osv.

Jag, min storasyster och min lillasyster har alltid stått varandra nära. Min storasyster genomgick exempelvis en svår separation som slutade med en rättegång, det var misshandel med i leken. Där stod vi så himla enade, vi syskon, hela familjen. Det tyder väl inte på en icke fungerande familj? Det tyder väl på något helt annat. Visst, vi har haft våra motgångar, men rätta mig och jag har fel, det har bara gjort vår relation starkare och vi har kommit varandra närmre? Ingen kan komma och påstå något annat. Ok, jag erkänner, vi ringer inte till varandra varje dag. I perioder har vi inte alls mycket kontakt, men andra perioder har vi daglig kontakt. Men det är väl inte så konstigt, vi är vuxna människor med egna vardagliga problem. Måste man ha en tät kontakt för att ha en djup relation? Nej, vill jag påstå. Jag behöver inte veta vad min storasyster ska göra på lördag, vilket rum de renoverade senast eller hur det gick på senaste lönesamtalet för att ha en djup relation. Jag hör på hennes röst på en sekund om hon är ledsen, glad eller nervös inför något ändå. Jag känner henne, vi har en djupt rotad relation som byggts upp under många år. Ibland tänker vi så intensivt på varandra att den andre till slut ringer. När jag skulle ringa och berätta att jag var gravid, då visste hon det redan, hon hade känt det på sig. Enligt mig behöver man inte ha daglig kontakt för att ha en djup kontakt. En relation syskon emellan är unik, den går inte att blanda ihop med kompisrelationer eller killrelationer, den är så mycket mer sofistikerad och komplex.

Jag pratade med min bror idag, som jag för övrigt pratar med väldigt sällan. Men varje gång vi pratar är det som sist vi pratade var dagen innan. Han sa något som verkligen stämmer, ”Ja, du vet ju att jag alltid finns här om du behöver mig, det är skillnaden mellan syskon och vanliga vänner”. Så sant, så har jag alltid sett det.

Ja, men vad är problemet då? Jo, min storasyster ringde mig tidigare idag och var väldigt ledsen och nere efter att ha pratat med vår lillasyster. Såhär har det varit tidigare. Lillasyster har varit den som hört av sig, mest. Visst har både jag och storasyster ringt, men som sagt, den som ringt och hört av sig har i stort sett varit hon. Det hade blivit en tyst överenskommelse. Hon ringde alltid i bilen på väg till eller från jobbet. Hon hade inget hemnummer utan bara mobil och ringde gratis från den. Inget konstigt? Hon ringde, vi pratade, hade finfin relation, pratade om allt mellan himmel och jord. Hon sa aldrig att det var ett problem, yppade det inte ens en enda gång. Allt rullade på. För ett tag sedan slutade hon ringa, eller det blev längre och längre mellan samtalen. Slutligen slutade hon helt. Visst funderade jag lite över det, men samtidigt tycker jag som sagt inte att man behöver ha tät kontakt för att ha en djup relation. Man kan prata med varandra en gång om året och i alla fall veta precis var man har den andre, utan problem. Sen träffar man människor varje dag, pratar om ditten och datten, men det innebär inte att man vänder sig till den personen när jorden rämnar. Min lillasyster genomgår en utveckling just nu, det är en ”kurs” där man ska gå igenom vissa steg, rannsaka, se problemen och lösa dem, typ. Jag är inte så insatt i kursen, så jag ska inte beskriva den närmare, för då blir det fel. Det jag har hört av andra är dock att i denna ”kurs” ska man verkligen analysera och vända upp och ner på alla runtomkring en, man fokuserar inte på individen och här och nu, utan ältar gärna i det gamla och förgångna. En kompis till min syster berättade att hon gått samma ”kurs” och kallade dem sekt, ”jaha, hon går den ”kursen”, släpp er syster, ni har förlorat henne”, det var hennes åsikt.

I alla fall, vår kontakt har minskat drastiskt sen hon började den ”kursen”. Ja, så till saken. Min storasyster pratade med henne idag alltså, sen ringde hon till mig och var helt uppriven. Min storasyster hade väl frågat varför lillasyster förändrats så och tagit distans. Lite sammanfattat kan man säga att lillasyster tycker att jag, storasyster och ja… hela våran familj tillhör det förflutna som hon iom den här kursen håller på att bryta upp ifrån. Att vi är där hon var när hon mådde dåligt och att hennes personliga utveckling gjort att hon ser att vi står kvar därnere och trampar i samma dynga utan insikt. Att hon kommit längre än oss och alltså inte kan ha kontakt med oss eftersom vi drar tillbaka henne. Ja, det är hårda ord. Jag anser att om man genomgått en stor personlig utveckling borde man kunna se andra människors värde och inte döma dem utifrån deras brister, vem är utan brister? Att säga att någon annan inte nått insikt och inte förstår är en sak. Men att sen inte ens försöka förklara eller hjälpa denna ”insiktslösa” person, som dessutom är/har varit en nära person, det tycker jag är rent själviskt. Att helt sonika säga, jag ser att du sjunker, men orkar inte ens försöka rädda dig. Du kan bara rädda dig själv. Ok, jag förstår att om vi varit alkoholister eller haft stora problem som vi ignorerat, då kanske man till slut ger upp. Men vem säger att inte vi jobbat med våra problem och är minst lika insiktsfulla. Hon påstår att så inte är fallet och att vi faktiskt långt innan henne gått i olika terapiformer fnyser hon bara åt. Hon anser det vara obetydligt, vi har ju inte genomgått _hennes_ kurs, den enda som räknas. Jag blir ledsen när en människa hellre räddar sig själv än att försöka lösa ett problem med en relation som, i alla fall tidigare, varit så viktig. Ärligt talat, jag tycker att jag har en god självinsikt och vet mycket väl vad mina brister är. Men jag målar inte fan på väggen och försöker tvinga in alla familjemedlemmar i en mall över ”den dysfunktionella familjen”, det vore alldeles för enkelt. Med tillräckligt mycket övertygan, kan man få vem som helst att passa in i vilken mall som helst. Kan det hända att du, min kära lillasyster, faktiskt blivit lite hjärntvättad? Hårda ord, men visst låter det så i mina öron ibland. ”Men se här på denna mall, dessa ”karaktärer” består en SJUK familj av och se… tar man din familj kan man minsann få in den i den här mallen.” ”Vad var det jag sa, du HAR levt i en alldeles riktig dysfunktionell, sjuk familj! Grattis, du får en guldstjärna i din kursbok. Nu ska vi göra såhär för att bryta loss dig ur denna sjukdom som vi kallar din familj och du kommer att bli så lycklig efteråt!” Jag vet, det där var elakt skrivit av mig, riktigt elakt. Men ibland så måste det komma ut. Jag ber om ursäkt, om jag trampar någon på tårna. Jag har den självinsikten att jag VET när jag sårar någon med min ärlighet och att vara ärlig absolut inte måste innebära att man är sarkastisk. Just nu blev det så, därför ber jag om ursäkt.

Om vi nu är ett sådant virus, en sådan böld, sådan sjukdom. Då undrar jag var/hur den perfekta människan är/lever. Vill man vara den människan, vill man resa sig över alla och säga, ”jag har insynen, ni lever i ovisshet, ni är fördömda och jag har rest mig ur er patetiska värld och är nu den perfekta människan?” Nja, det vetefan. För när man börjar döma andra, att de inte inser, då dömer man egentligen bara sig själv. Den människan som kommit längst anser jag är den ödmjuka människan som kan se människor styrka istället för brister. Som kan lyfta en annan människa, istället för att trampa ner. Som ser bortom sitt egna egoistiska självförverkligande och kan känna sig tillfredställd genom att släppa egoismen och hjälpa andra. Det måste vara den perfekta människan. Jag är inte där, inte alls där. Men jag strävar hellre dit, än tvärtom. Jag vill inte se fel i andra, jag vill inte trycka ner. I mitt jobb som gymnasielärare för elever med låg motivation, handlar det hela tiden om att lyfta och detta gäller även som förälder. Jag tror att man blir så mycket mer ödmjuk när man får egna barn, man ser bortom sina egna egoistiska mål och sätter så mycket större, så mycket mer meningsfulla mål.       

Summan av detta är alltså att min lillasyster anser att hela familjen är dysfunktionell och sjuk. Att hon inte kan ha kontakt med oss, för då blir hon också sjuk. Hon är lycklig nu och påpekar det frenetiskt. Någon som nästan maniskt upprepar hur lycklig hon, hela tiden, vet jag inte om jag tror på. Det låter som ett mantra, en hjärntvätt. Min lillasyster verkar dock valt ut 2 personer ur familjen som hon av någon anledning anser värdig hennes kontakt, nämligen vår pappa och vår ena lillasyster på mammas sida. Varför just de är utvalda är ett mysterium. Pappa om någon borde väl bära hundhuvudet eftersom han tillsammans med mamma är huvudansvarig för denna familj. Men av outgrundliga skäl är han nu utvald av henne. Jag var bara tvungen att prata med pappa om detta, han blev naturligtvis helt chockad, visste inget om detta och han blev så otroligt ledsen och besviken. Han förstod ingenting och tog det ytterst personligt när jag pratade om en dysfunktionell familj. Han förstår till fullo min och min storasysters frustration i detta och står bakom oss till 100%, det känns skönt. Min lillasyster har alltså inte yppat något om detta till vår far, vilket hyckleri! Hur var det nu med att vara rak och ärlig. Det gäller tydligen bara mot vissa. Som tur är har detta fört oss övriga syskon närmare varandra och även vår relation till pappa har nog aldrig varit så bra. Istället för att gräma sig får man ta till vara på dem man har vid sin sida och jag vet vilka som finns där för mig när jag behöver och det känns tryggt. Istället för att leta fel på sig själv och fundera över om det är vi som är sjuka, får vi anse att det tyvärr är hon som är sjuk, hjärntvättad av en organisation som jobbar som en ”sekt”. Jag kommer aldrig att sluta älska min lillasyster, men hon har förstört något som knappast går att reparera. Jag kan bara hoppas att hon kommer ur denna ”sekt” innan det är försent, men jag är inte allt för optimistisk när jag läst och pratat med andra om hur de ”jobbar”. Som tur är har jag andra syskon och syskonbarn att ödsla all min kärlek på. Livet är som det är, som tur är är man ändå så lyckligt lottad med underbar familj, älskvärda syskon och på det stora hela en fin släkt. Nu har jag fått skriva av mig och allt känns lite bättre. Har även spenderat timmar i telefonen med de berörda, vi är ganska överens och det är också skönt. Så rullar livet vidare och ja.. jag är rätt lycklig jag också, även om livet har sina upp och nergångar.