Dåligt humör idag...
Fy fan vad negativ jag är idag, och jag ska stå på scen ikväll, kanske får ur mig lite skit då...
Idag är en bättre dag...
I helgen fyllde Robban 34 år, det firade vi med god mat och gott sällskap. Robban fick ett par gummistövlar av min pappa, presentkort på kläder, strumpor och specialchips av sina föräldrar. Av oss fick han en t-shirt och en huvtröja. Så nu är han en helt ny människa, med nya fräscha kläder!
Vi har mest roddat och städat i helgen, ute på gården, rensat i rabatter och grejat. Det är skönt att göra sånt tycker jag, det blir så fint sen. Robban har hållit på med veden, jag har tvättat. Håller på att tvätta upp min brors kläder också, så det blir ett och annat plagg. Varför gör jag det, undrar ni? Det är en lång och komplicerad historia...
Nu är man tillbaka på jobbet och det känns ok, det är ju inte så många veckor kvar nu. Börjar se fram emot sommarlov! Gud så lugn och skön sommar vi ska ha!
På torsdag är det sista april och då har vi spelning, det ska bli riktigt kul! Ser fram emot det, det var två måander sen sist och man får lite abstinens. Det tråkiga är att när vi spelar på kåren börjar vi spela runt 12-1 på natten, det är då det är som mest fart. Men att vänta så länga gör ju att man blir lite trött och seg innan man ska upp, men det går väl.
Nä, nu ska jag jobba lite! Ses!!!
Omotiverad...
Ibland undrar man om man valt rätt här i livet, vad gäller jobb. Jag vill ha ett jobb där jag trivs och mår super _varje_ dag, inte bara ibland. Just nu känner jag att eleverna stjäl min energi, all min energi och jag får inget tillbaka av dem! Det är jobbigt. Jag är så arg hela tiden, lättretlig och det är väl inte bästa egenskapen när man jobbar med bråkiga undomar, eller så är det det.... Ibland vill jag ha ett glamoröst jobb, snygga kläder, snyggt hår, snyggt make-up varje dag, högklackat och smal midja... ett leende på läpparna, vara glad och omtyckt. Gå ut på viktiga lunchmöten, flyga till Stockholm och hålla i nåt viktigt möte. Vara on top och jobba hårt, ta en after work med kollegorna, på ett sofistikerat sätt, på ett fint ställe där alla dricker dyrt märkesvin. Gå och shoppa kläder med tjejkompisarna och fika tre timmar en söndag.... Just nu är jag en sliten småbarnsförälder som kämpar med läxor, tider, hinna med, orka med, dålig ekonomi, för ploffsig och tjock, utan pengar till egna saker, jobbar på ett jobb som sliter ut en och aldrig ett tack. Ett hus som måste renoveras, en bil som håller på att rasa, en sambo utan jobb... vart är det glamorösa livet!!! Utlandsresor....
Fan vad gnällig jag är!!!
Idag städar vi...
Nä, nu ska jag ta hjälp av min lille duktige son och städa här inne, Tjao!
Påsken är över
I fredags var vi till Robbans föräldrar på påskmiddag, det var som vanligt både trevligt och gott! Det är så enkelt med Robbans familj, de har en väldigt enkel och okomplicerad familj. Själv tror jag att jag tillhör en av världens mest komplicerade familjer. Det är alltid bara en skön känsla när man kommer hem till dem, Robbans mamma är världens snällaste och Robbans pappa är en liten tomte. De tycker så mycket om mina barn och det betyder verkligen allt. De ställer upp jämt! Det är verkligen en trygghet att ha dem.
På fredagkväll åkte vi in till stan och tittade på Lukas när han var med på demovision på domsaga. Det var en tävling mellan 7 band, det band som vann skulle få möjlighet att spela in en demo. När jag kom dit insåg jag att de flesta andra band var klart äldre, bara killar. Mer rutinerade och flera av dem kände jag igen från estetiska programmet. Lukas och hans gäng kändes som småpotatis jämfört. Inte för att de är sämre, men de har repat ihop i några månader, de andra banden har nog repat ihop i flera år, vissa av dem i alla fall. Lukas gäng består av 4 tjejer och en kille, inte så lätt i en mansdominerad rockvärld. Lukas band var på scenen som första band. De öppnade dörrarna och in kom publiken, som till största del bestod av äldre headbangande killar som väntade på just sitt favoritband. Jag såg att Lukas blev nervös, det skulle jag också ha blivit. Första låten började och tjejen som sjunger, som också spelar gitarr, tappade axelbandet och när lukas såg det kom han helt av sig. Men sen gick det bra. Några småmissar, men det får man räkna med, orutin att stå på scen och nerver, de gjorde jättebra ifrån sig. De kom till slut på tredje plats, superbra tycker jag!
Sen på lördagmorgon for vi till pappa, vi var ute hela dan och grillade och fiskade, trevligt. Min storasyster var där med familj. Vi hade en lugn och skön påsk.
Ja, och nu är man hemma igen och pressen av att varje dag prestera något finns som vanligt där. Vi ska ut och elda skräp, städa bilen, fortsätta uppe, tvätta.... Ja, det finns massor att göra, så det är bäst att sätta fart!
Lukas
Lägger in en bild på Lukas från spelningen i söndags. Ikväll är det dags igen med spelning, då kommer jag stå längst fram och vara superstolt igen.
Så besviken...
Jag är lyrisk...
I helgen hade han sin första spelning med sitt band. Nervös var jag, som tusan. Kom ditt en kvart innan och hälsade på bandet, Lukas var coollugn, men jag såg att han var asnervös.
De började spela och jag såg hur nervös Lukas var, han blev röd i ansiktet, men jag tror ingen såg det utom jag, han spelar lite småfel... men....han fixade det, det lät så bra, han var så nervös... det var en sån stor grej... jag grät för mig själv där i publiken. Kanske lite svårt att förklara varför, men Lukas är... speciell... han har inte haft det så lätt, kunde lätt ha blivit ett mobboffer, utsatt, utanför... men han blev något annat och allt det där blev så tydligt för mig, där när han stod där på scenen och spelade med sitt band. Han har kämpat så mycket, men lillpojk, han har haft det motigt, men där stod han och fixade det. För mig blev det så känslosamt och även nu när jag tänker på det blir jag alldeles tårögd. Det kanske är svårt att förstå, jag orkar inte riktigt förklara heller men det han gjorde i lördags var så mycket större och mer betydelsefullt än bara spela rock i ett band, något mycket större och jag är så glad och lycklig....
Ibland orkar man bara inte...
Har inte varit så aktiv denna vecka, med att uppdatera om allt som händer. Känns slitsamt just nu. Min styvfar ringde mig igår och berättade att min bror inte mår bra, lite som vanligt med andra ord. Min bror har mer eller mindre bott hos mig under några år, nu är ju han sen länge myndig och en egen person, men han har inte direkt klarat sig själv.
Den senaste tiden har han varit väldigt osynlig, nu igår fick jag veta varför. Det är tungt när man har flera i ens absoluta närhet som är sjuk på ett eller annat sätt. Just nu har jag tre tragiska öden i min närmsta familjekrets. Ibland känner man sig som ett berg som alla lutar sig på, inte för att dessa sjuka är helt beroende av mig, men det är bara en känsla jag har. Hela tiden, bakslag efter bakslag tänker man, "Du måste vara stark, bit ihop, kämpa på". Just det där, "bit ihop", jag kan bli så less på det. Innerst inne skriker hela jag, skriker, sliter, bryts ner, ramlar ihop... men utåt syns det inte, "bit ihop, var stark, du får inte ramla ihop", ständigt denna fokus på att fixa och vara den starka. Laga alla, fixa, hjälpa.
Jag får väl skylla mig själv också, som tar den rollen. Fast med åren har jag nog blivit hårdare, kallare, tagit mer avstånd från problem för att överleva själv. Jag orkar inte ta itu med andras problem, det ska jag ju naturligtvis inte heller. Det jag inte kan bestämma över är det ju ingen idé att jag lägger ner tid på. Jag har gjort det förr, försökt att fixa allas problem, inte nu längre. Men visst blir man berörd ändå, känslomässigt. Jag har satsat en hel del på vissa av dessa personer, en dyr insats och tillbaka får man inget, bara dåligt samvete för att man inte gör mer. Jag vet, man väljer själv om man ska ha dåligt samvete eller ej, men det är inte lätt att inte ta åt sig när man får det sagt till sig ordagrant och väldigt ärligt att det är ens fel att personen i fråga är sjuk! Sådant är jobbigt, särskilt när det finns nära band, för nära band. Då blir man ett barn igen och låter sig trampas på... Jag är starkare och håller mer distans idag än förr, men det är omöjligt att inte bli berörd.
Just nu är jag arg. Jag skyller den enes sjukdom på den andre, om du inte varit som du är, hade han aldrig blivit sådan som han är.
