Linda

Jaha, så har julen kommit och gått, nu kan granen hivas ut och livet kan bli sådär äckligt grått som det alltid blir i januari. Vädret är grått, hemmet är grått och sinnet är grått. (Alltid lika positiv =)

Julen fortlöpte relativt smärtfritt, med små dalar och svarta moln här och där. På julafton var vi i Östersund hos min syster. Det var en alldeles bra och lagom jul, lagom med folk, lagom med mat, lagom med sprit och lagom med klappar. Vi var plikttroget ute på dan och åkte pulka, allt medan pirret i magen ökade markant för barnen. Sen in och fika, jag hade med mig av alla mina 9 sorters kakor, mums. Sen... ja ni vet... Kalle Anka... julmat, som för övrigt var mycket god. Sen då, jo, lite tjat innan klapparna. Lugnt och fint gick vi igenom klapparna, efter det charader och spel på kvällen, vi gick och lade oss innan tolv och inga skandaler befästes. Jag fick en Winnerbäck - DVD (som jag för övrig ska sätta på nu... vänta lite... så, mycket bättre).

Juldagen då, ja då åkte vi till pappa och det var både jättekul och avskyvärt jobbigt. Min farfar är sjuk.... Döende.. sådärja, så har jag skrivit det också... bara att skriva det var jobbigt. Ja, min farfar är sjuk och jag vill inte det. Jag säger NEJ till det. Vem som helst... men inte min farfar. Både min mormor och morfar har dött, det var inte något större problem, det var livets gång. Men farfar, det låter kanske konstigt, jag menar, han är ju rätt gammal. Men alla ni som känner min farfar förstår. Han är inte vilken gammal gubbe som helst, han är navet, navet som allt kretsar kring. Han är tryggheten, han är DET. Hur livet än har snurrat för mig (för alla tror jag) har han alltid stått där som en fast punkt, en idel fast och ståndaktig punkt, orubblig, konsekvent... och enormt trygg. Men nu då, nu är han svag och sjuk, han har cancer och det barkar bara åt ett håll. De senaste månaderna har det gått ohyggligt fort. Jag har valt att tackla det på flera olika sätt. Först tyckte jag att det var bäst att ignorera, om jag inte tänker på det kanske det försvinner. Jag åkte inte dit, jag ringde inte, jag tänkte inte på det. Om jag försöker glömma kanske det inte händer, om jag struntar i det kanske jag vaknar en morgon och allt är bra igen. Men det funkade inte, jag insåg att han blev sämre och sämre ändå. Jaha, vad gör man då då. Då kom jag på att jag skulle fixa det här, jag kom på att jag minsann skulle se till så att det här problemet försvann, jag som gärna tar på mig allas besvär och löser dem. Jag ringde och härjade, ringde min syster, som är sjuksköterska och beordrade henne att se till så att det här löstes. Det måste väl finnas en medicin, en läkare, någon som kan LÖSA det här! Jag skulle laga farfar. Men det gick inte heller. På annandag jul skulle vi åka dit, till farmor och farfar, jag ville inte. Försökte hitta tusen anledningar till varför jag inte skulle kunna åka. "Jag är förkyld, tänk om jag smittar.... De kanske tycker att det är jobbigt... han kanske blir sämre om vi kommer dit och stör". Men jag åkte ändå, tvingade mig själv att åka, jag visste ju innerst inne att både han och jag skulle må bättre efteråt. När vi kom dit reagerade jag dock med att springa rakt in i köket, utan att söka upp farfar. Började prata om ditten och datten med farmor, låtsades liksom inte om att farfar var där. Tillslut säger farmor, "ska ni inte gå in och hälsa på farfar". Han låg nerbäddad i sängkammaren. Hua, nu var det dags, ingen återvändo. Jag gick in, det som mötte mig fick min mage att vändas uppochner fast samtidigt kände jag otroligt mycket kärlek. Där låg min FARFAR, som alltid varit MANNEN med stort M, stor, stark, trygg, där låg han som ett litet barn, liten, smal, tunn, nerbäddad med en skrämd blick. Jag ville vända om och springa... men jag gjorde det inte. Jag fick lust att krama om honom, ta honom i min famn, stryka honom på kinden och säga att allt skulle ordna sig, att jag skulle ordna allt! Men jag gjorde det inte. Jag gick fram till sängkanten och satta mig bredvid honom och sa, "jaså, här ligger du och latar dig, ska du inte dricka kaffe med oss andra? Din latmask" Han log, jag log, det var... befriande.

På kvällen var vi hos pappa, åt god mat, spelade spel och drack ett glas vin, kanske ett glas vin för mycket för vissa. Pappa är en typisk pappa, han visar inga känslor. Men efter ett par glas vin visade han tydligt hur jobbigt han tycker att det är att farfar är sjuk, det var jobbigt. Jag fick ta det mesta av hans aggression, jag tänkte att jag aldrig mer ska åka hem. Jag gick och la mig, nästa dag var allt som vanligt, fast pappa var nere och tillbakadragen, men sån är han. Idag ska de komma hit på middag, då vet jag att allt kommer att vara glömt, men innerst inne i mig gnager det, som vanligt. Pappa är för mig min största glädje och min värsta smärta. Ja, det är en annan historia.

Det var min jul det, en alldeles underbar och en alldeles jobbig jul, allt på samma gång. Idag ska mina älskade ungar äntligen komma hem och vi ska fira jul hemma, det ska bli skönt. Inte lika många känslosvall, en enklare och mer kärleksfull dag, det behöver jag.

Ha det gott så länge!