Linda

.. jag vet inte hur det är med er andra, mitt liv går väldigt mycket upp och ner. Inte så mycket hur min vardag ser ut, utan hur mina känslor beter sig. Jag uppsökte för ett antal år sedan en psykolog, jag tyckte att min hypokondri var alldeles för påtaglig och besvärlig för att jag skulle kunna hantera den. Vi kom in på ämnet humör, känslor och hur mycket sånt styr livet. Han så då att alla människor lever efter en känslomässig cykel, att ibland är det upp och ibland är det ner. För de flesta är den här cykeln hanterbar och dalarna är inte så djupa och topparna är inte så höga, det finns en jämvikt. Men för vissa människor är dalarna väldigt mycket djupare och topparna väldigt mycket högre. Det finns olika grader även där, den "värsta" sorten som bör medicineras är väl då manodepressivitet. Jag är inte manodepressiv, men enligt honom tillhörde jag gruppen som har ganska höga toppar och djupa dalar. Det innebär att när allt är på topp, är det verkligen på topp. Livet är ljust, maten smakar mumma, älsklingen luktar ljuvligt och ungarna bara ler och är underbara. När dalarna kommer, vilket de alltid gör eftersom humörtillståndet går i cykler, i skov, då är allt förbannat nattsvart. Livet känns väldigt tungt och svart, maten smakar illa, surgubben därhemma vill jag inte ens ta i med tång, ungarna skulle jag kunna sälja för en spottstyver. Då är livet verkligen på botten. Jag har haft såna dagar då jag rent fysiskt inte kunnat ta mig ur sängen, min sambo blev till en början förskräckt, han trodde att jag var allvarligt sjuk. Numera har han accepterat att jag är som jag är, men han gillar det inte. Han kan inte förstå, inte sätta sig in i det, men han har accepterat det. Det jobbiga med att leva ett liv i denna lite mer extrema bergochdalbana är allt runtomkring. Efter en svacka, kommer alltid det otroligt dåliga samvetet, hur kunde jag vara så avvisande, hur kunde jag vara en sådan dålig mamma. Hur kunde jag... Dåligt samvete, försöka släta över, rätta till, helst straffas lite, då känns det bättre. Men sen en dag så kommer toppen, allt är suveränt igen. Det känns i magen, adrenalinet pulserar, jag skulle kunna omfamna hela världen, jag älskar... Jag kan då för mitt liv inte fatta varför allt var så svart förra veckan, livet leker ju! Ja, sen går det några dagar och så känner man i magen att en annan känsla tar överhand, en känsla av hopplöshet... Sen fortsätter det så, dag ut och dag in, år ut och år in.... Ibland önskar jag att allt var mer... likadant hela tiden... eller att jag hade lite mer plan cykel i alla fall. Fast andra dagar är jag tacksam för mina extremt känsliga känslospröt, det måste ju innebära att jag lever livet lite mer nyancerat eller? Jag måste ju få uppleva en mångd många fler sinnesstämningar eftersom vägen ner och vägen upp är så mycket längre. Det är energikrävande, men rätt spännande. Just nu har jag varit nere ett tag, är på väg upp, i sakta mak. Kankse därför denna text genomsyras av en gnutta entusiasm i alla fall, det kommer säkert en annan text en annan dag, nattsvarta, men då vet ni vart på min cykel jag befinner mig. Läkaren sa att man ofta brukar måsta medicinera för att kunna leva ett normalt liv, men jag sa nej, aldrig i livet. Föddes jag nu såhär (eller om det är i första hand miljön som påverkar, jag vet inte) så ska jag banne mig rida ut stormen också. Jag tror att man är fruktansvärt mentalt stark, att man kan flytta berg. Så jag kämpar på, medvetenhet och acceptans är min medicin, det som gör att tillstånden blir hanterbara.

Ja, det var lite från mig, en dag som denna... mitt i livets cykel...