Linda

Har inte varit så aktiv denna vecka, med att uppdatera om allt som händer. Känns slitsamt just nu. Min styvfar ringde mig igår och berättade att min bror inte mår bra, lite som vanligt med andra ord. Min bror har mer eller mindre bott hos mig under några år, nu är ju han sen länge myndig och en egen person, men han har inte direkt klarat sig själv.

Den senaste tiden har han varit väldigt osynlig, nu igår fick jag veta varför. Det är tungt när man har flera i ens absoluta närhet som är sjuk på ett eller annat sätt. Just nu har jag tre tragiska öden i min närmsta familjekrets. Ibland känner man sig som ett berg som alla lutar sig på, inte för att dessa sjuka är helt beroende av mig, men det är bara en känsla jag har. Hela tiden, bakslag efter bakslag tänker man, "Du måste vara stark, bit ihop, kämpa på". Just det där, "bit ihop", jag kan bli så less på det. Innerst inne skriker hela jag, skriker, sliter, bryts ner, ramlar ihop... men utåt syns det inte, "bit ihop, var stark, du får inte ramla ihop", ständigt denna fokus på att fixa och vara den starka. Laga alla, fixa, hjälpa.

Jag får väl skylla mig själv också, som tar den rollen. Fast med åren har jag nog blivit hårdare, kallare, tagit mer avstånd från problem för att överleva själv. Jag orkar inte ta itu med andras problem, det ska jag ju naturligtvis inte heller. Det jag inte kan bestämma över är det ju ingen idé att jag lägger ner tid på. Jag har gjort det förr, försökt att fixa allas problem, inte nu längre. Men visst blir man berörd ändå, känslomässigt. Jag har satsat en hel del på vissa av dessa personer, en dyr insats och tillbaka får man inget, bara dåligt samvete för att man inte gör mer. Jag vet, man väljer själv om man ska ha dåligt samvete eller ej, men det är inte lätt att inte ta åt sig när man får det sagt till sig ordagrant och väldigt ärligt att det är ens fel att personen i fråga är sjuk! Sådant är jobbigt, särskilt när det finns nära band, för nära band. Då blir man ett barn igen och låter sig trampas på... Jag är starkare och håller mer distans idag än förr, men det är omöjligt att inte bli berörd.

Just nu är jag arg. Jag skyller den enes sjukdom på den andre, om du inte varit som du är, hade han aldrig blivit sådan som han är.