Linda

.. jag har världens underbaraste son.

I helgen hade han sin första spelning med sitt band. Nervös var jag, som tusan. Kom ditt en kvart innan och hälsade på bandet, Lukas var coollugn, men jag såg att han var asnervös.

De började spela och jag såg hur nervös Lukas var, han blev röd i ansiktet, men jag tror ingen såg det utom jag, han spelar lite småfel... men....han fixade det, det lät så bra, han var så nervös... det var en sån stor grej... jag grät för mig själv där i publiken. Kanske lite svårt att förklara varför, men Lukas är... speciell... han har inte haft det så lätt, kunde lätt ha blivit ett mobboffer, utsatt, utanför... men han blev något annat och allt det där blev så tydligt för mig, där när han stod där på scenen och spelade med sitt band. Han har kämpat så mycket, men lillpojk, han har haft det motigt, men där stod han och fixade det. För mig blev det så känslosamt och även nu när jag tänker på det blir jag alldeles tårögd. Det kanske är svårt att förstå, jag orkar inte riktigt förklara heller men det han gjorde i lördags var så mycket större och mer betydelsefullt än bara spela rock i ett band, något mycket större och jag är så glad och lycklig....