Linda

..eleverna sitter och läser i sina böcker, inte för att man har bänkbok på gymnasiet, men de fick en lektion att läsa en egen vald roman, resten får de läsa hemma. Jag passar på att uppdatera om läget. Solen har synts även idag, det har gjort att humöret varit rätt bra. Nu på eftermiddagen började jag dock känna av en molande halsonta! Vill inte ha ont i halsen, vill inte bli förkyld. Jag som hade bestämt mig för att köra 20 - min. konditionspass varje dag denna vecka. Det går ju inte om jag blir förkyld =( Hoppas att det ger med sig ganska smärtfritt. Är ganska trött på att det är SÅ kallt ute och det är inte kul att vara förkyld då, men det går ju sakta men säkert mot varmare tider.

Just nu är jag oerhört less på en viss person i min närhet. En person som HAR betytt allt för mig, en gång i tiden,  men när jag rannsakar mig själv i dagsläget har mina känslor svalnat ganska mycket. Många av er som läser vet precis vem det är, vill inte skriva ut något namn. Inte för att den personen någonsin skulle förmå sig till att bry sig så mycket om någon annan människa att den faktiskt läste en blogg! Personen i fråga är fruktansvärt egoistisk, tröttsamt egoistisk. Trots detta anser denna person att just hon viker sig dubbel för att finnas för alla andra,  men det är inte sant, hon finns för sig själv och bara sig själv.

Sjukdomens natur är synonymt med egoism, kanske det bara är sjukdomen som formar personen. TIdigare har jag skilt på sjukdom och person, nu vet jag inte längre. Känns som att sjukdom och person i detta fall har växt ihop och blivit ett med varandra. Att den ena inte kan leva utan den andra. Att personens personlighet urholkats till den milda grad att bara sjukdomen finns kvar. Ibland önskar och tror jag att personen ska finnas kvar där under, men jag har slutat att tro det. Jag märker att kontakten blir allt mer sporadisk och känslorna allt mer sönderstyckade. Kan känslor till en person som varit ens allt i livet dö? Ja, bevisligen...

Jag vet att det är jobbigt att mista en anhörig, en icke frivillig sjukdom, en olycka.. men att medvetet och av egen fri vilja utsätta sig själv och andra för att långsamt ta död på sig själv, helt i onödan, är inte bara otroligt korkat, det är fruktansvärt egoistiskt också. Man utsätter dem som man säger älskar mest för den värsta tortyren och det helt frivilligt, helt ofattbart. 

Jaja, nu ska jag avsluta dagen och inte älta i detta för mycket. Detta är något som funnits hos mig länge och kommer att fortsätta finnas. En nagel i ögat, en böld, en ständig påminnelse om hur JAG aldrig ska agera. Just nu har jag lagt ner exakt så mycket energi som jag hade tänkt på detta huvudbry, nu släpper jag dig för denna gång. Tur i allt det här att jag inte är ensam! Vill krama er därute som går igenom det här tillsammans med mig!

Ha det gott alla!