Linda

och inser att jag låter rätt fixerad vid vikt och siffror! Vill bara försvara mig med att jag inte är det, eller så kanske jag är det... *hmmm... funderar* Jag tror att människor som gått ner MKT i vikt behöver en stor dos av terapi, efter så många år som jag hållit på så är jag fortfarande inte *frisk*. Egentligen kvittar det om jag väger 70 eller 80, jag är rätt nöjd ändå. Det jag är livrädd för, nä.. jag rättar mig... dödligt dödslivrädd för är att gå upp ALLT. Statistiken säger ju att många går upp sina tappade kilon igen, det är oroväckande många. Det vägrar jag göra. Därför blir jag lite manisk över vikten och vågen, tyvärr. Tror att jag skulle må bättre om jag kunde slappna av och bara vara, men det kan jag inte. Är så rädd att *åka dit* igen så jag kan inte släppa kontrollen. Men det funkar, livet alltså. Även fast det är rätt jobbigt ibland. Men precis som en nykter alkoholist så blir man aldrig helt frisk. Jag kan väl kalla mig normalviktig matmissbrukare. Precis som en alkoholist måste kämpa med att inte dricka -v-a-r-j-e- -d-a-g- måste en matmissbrukare kämpa mot att inte äta (det mesta, eller allt i princip sitter i huvudet) -v-a-r-j-e- -d-a-g-. Det har jag accepterat, att det är så, men det är ändå tufft. Alla får svackor. *Är hungrig nu* =( Men kämpar på med sopporna!