Linda

...igår fick jag mig en tankeställare, vad är egentilgen viktigt i livet.

Min mellanson, Linus, har under en tid mått ganska dåligt, psykiskt. Han har inte velat åka till sin pappa och han har ofta haft problem när han ska sova. Eller rättare sagt, han har mått toppen på dagarna, men kvällarna och särskilt kvällan innan han ska till pappa har varit mycket jobbiga. Han har sagt att han saknar mig, att han är rädd att mista mig och han är rädd att jag inte ska vara kvar när han vaknar. Sen har han gråtit sig igenom första natten hos pappa, sen har det gått bättre. Men han har själv sagt att så fort han har tänkt på mig har han blivit ledsen. Jag och pappan har pratat om det, själva och tillsammans med Linus. Jag har lagt det mesta ansvaret på pappan, det är ju där han inte mår bra, eller när han ska åka dig. Det har inte blivit så mycke bättre. I går började en ny tanke gro i mig, tänk om det är jag som gör något fel. Jag började rannsaka mig själv och om jag ska erkänna har det länge grott en liten strimma av dåligt samvete i mig för Linus. Linus är den av mina barn som alltid klarat sig bra, varit självständig och fått klara sig mycket själv. Han fixar skolan, galant, eller mer än galant. Han är social, snäll. Det enda han är är lite väl lat! Sen har han vissa andra sidor som jag retat mig på. Jag har tyckt att han varit ganska barnsligt, mammig. Försökt få honom att tuffa till sig lite, "sluta va så barnslig, ryck upp dig, sluta sjåpa dig"! Jag har nog trott att hag gjort honom en tjänst, genom att vara lite tuff mot honom. När han går och lägger sig så har han alltid velat att jag ska komma upp och säga god natt och helst vara där en stund. Förr gjorde jag det, tycker att han ska kunna somna själv nu, men någon av oss måste gå upp. Det har blivit mer och mer Robban som gjort det, jag har haft annat att göra, jag har nog valt att ha annat att göra. Tycker att han är gammal nog att klara sig själv lite mer nu. Igår kom Linus och var ledsen, som vanligt när han ska sova. Han gick och duschade och sen kom han tillbaka till soffan och så sa han, "mamma, nu vet jag varför jag blir ledsen". Jag har frågat honom massor med gånger, men han har själv inte vetat riktigt varför.  Igår sa han, "Det är för att jag saknar dig, jag saknar så som du var förut, när du kom upp och sa godnatt och vi pratade och då du och jag gjorde saker tillsammans, bara du och jag. Du var annorlunda då, det är det jag saknar, dig som du var när jag var yngre". Mitt mammahjärta ville bara gråta. Herregud vad jag har gjort fel, så otroligt fel. Min uppfostringsmetod har bara gjort att vi glidit mer och mer ifrån varandra, åhhh vad jag ska ha sårat min lilla kille. Hur kunde jag! Jag är ändå glad att vi kom på vad det är som gjort honom så ledsen, nu kan jag gör nåt åt det. Började med att följa med honom upp till sängs igår och låg och pratade en stund. Då bestämde vi också att i morgon, lördag, ska han och jag åka och titta på bio, själva, och äta nåt gott. Sen ska han och jag ha en stund innan han somnar varje kväll, en stund där vi kan prata lite och varva ner, så tror jag att allt kommer att bli bra igen. Tänk vad fel man kan göra, när man egentligen bara vill väl. Då kan man börja fundera vad som är viktigt i livet...

Ha en bra helg! Nu åker jag hem!