Varit hos doktorn idag...
..bestämde mig redan igår kväll, jag hade knivar i ögat! i det "onda" ögat. Har haft riktigt ont hela natten, försökt sova, men det har väl gått sådär. Ringde och fick komma kl 10. Träffade Björn... hmm... ja, alla ni som vet vem han är förstår min lycka =) Han sa att ögat antagligen var en del av förkylningen (hur stavas det egentligen, förkyldning eller förkylning??) men att jag troligen har bihållsinflammation, kul. Var till Fränsta och hämtade medicin, penicillin, nässpräy, alvedon, ipren... 450 kr som jag INTE hade. 450 plus 150 kr i avgift när jag var till läkaren, 600 kr såhär lagom efter jul och allt... inte så kul. Så det kostar på att vara sjuk, orättvist. Sen funderar jag allvarligt på om jag kommer att kunna jobba på onsdag. Ögon- och bihållsinflammation, halsont och väldigt snuvig, det låter inte så lockande att jobba. Men på nåt konstigt sätt får man dåligt samvete om man ska vara hemma från jobbet en dag, man ska nog vara nära döden innan det känns ok. Varför är det så?
Längtar till onsdag, Kajsa-Linn klättrar på väggarna! Hon gråter varje dag för att hon inte får åka till sitt "älskade dagis". "Jag älskar mitt dagis" säger hon och gråter högt och med mycket inlevelse. Det är konstigt, hur man än gör blir det fel. Jag trodde i min enfald att jag var snäll som gav Kajsa en lååång ledighet under jul, lite semester från dagis. Men tydligen var det helt fel tänkt, hon hatar att vara hemma i mer än 3 dagar på raken. Får väl se det positiva i det, hon gillar ju dagis i alla fall.
Lukas fyllde år igår, han åkte dock till sin far i lördags, så födelsedagen firade han hos honom. VIlket kanske var lika bra med tanke på mitt tillstånd. Pratade med Lukas igår och Ronny (pappan) har nyligen haft magsjuka så det hade inte blivit nån uppvaktning där heller, kan tycka att de i alla fall kunde ha gjort en tårta! På lördag ska vi i alla fall fira honom här hemma, med lite mer påmpa och ståt. På torsdagkväll äter ju jag min sista soppa, så på lördag kan jag nog unna mig lite mat. Lukas favoriträtt är ju kycklingsallad och det är ju inte så farligt ur bantningssynpunkt.
Vikt
Ja, hur går det med soppätandet då? Jo, det går sådär. Det är en vecka vi ska äta (minst), EN vecka, 7 dagar!! Men det känns som en evighet! Både jag och Robban tycker att det är rätt jobbigt, fattar egentligen inte varför. Det sitter nog mest i huvudet. Läste om en tjej som åt soppa i 24 veckor! 24 VECKOR, fattar ni hur länge det är? I det perseptivet är 7 dagar inte så mycket. Men hur kan någon klara det. Läste i ett blogginlägg att hon började ledsna sådär v 12, efter halva tiden, men peppade sig själv med att hon bara hade 12 veckor kvar! *Kliar mig i huvet och fattar inget*... När jag varit på xtravaganzamöten har de suttit där, en efter en och varit så käcka! "Nu har jag ätit soppa i tre veckor och det går såååååå bra, inga problem alls, bara fin fint". Själv sliter jag mitt hår efter 4 dagar! Hur gör de, är de på riktigt, eller håller de bara god min på mötena och lider helvetets kval när de kommer hem? Ja, jag vet inte men det är klart att de motiverar en hel del när man rasar i vikt. Men samtidigt sviktar motivationen så fort man känner lukt av någon slags mat överhuvudtaget. Sen var det kanske inte världssmart att börja samtidigt som man får världens ögon- bihålsinflammation, men jag hade ju redan bestämt mig. Idag har i alla fall halva veckan gått och jag har börjat nedräkningen. Får se på fredag om man är så tuff att man fortsätter några dagar till eller ej. Ska i alla fall väga mig i morgon också, mest för att hålla motivationen uppe. Vet ju att jag gått ner mer, så jag behöver motivationen.
Jag har i alla fall slängt ut granen, bytt gardiner i två rum, varav ett av rummen sydde jag nya till igår. Allt detta med två rinnande ögon, varav det ena smärtat grymt, det kallar jag duktigt =) Eller dumsint antagligen. Men det är jag i ett nötskal, kan aldrig vara riktigt sjuk, måste göra minst ett "måste" även då jag är sjuk.
Nu ska jag ta och byta gardiner i köket, sista rummet, medan alvedonen fortfarande verkar. Sen ska jag tillåta mig själv att vara sjuk under en film eller så. Vi ses!!
Just ja! Tack för de peppande orden Catarina! Du är alltid så peppande och snäll. Kram på dig. Vänta bara tills jag bantat klart, då ska du och jag dricka vin!! *Favoritsyssla - dricka vin med Catarina* =)
Längtar till onsdag, Kajsa-Linn klättrar på väggarna! Hon gråter varje dag för att hon inte får åka till sitt "älskade dagis". "Jag älskar mitt dagis" säger hon och gråter högt och med mycket inlevelse. Det är konstigt, hur man än gör blir det fel. Jag trodde i min enfald att jag var snäll som gav Kajsa en lååång ledighet under jul, lite semester från dagis. Men tydligen var det helt fel tänkt, hon hatar att vara hemma i mer än 3 dagar på raken. Får väl se det positiva i det, hon gillar ju dagis i alla fall.
Lukas fyllde år igår, han åkte dock till sin far i lördags, så födelsedagen firade han hos honom. VIlket kanske var lika bra med tanke på mitt tillstånd. Pratade med Lukas igår och Ronny (pappan) har nyligen haft magsjuka så det hade inte blivit nån uppvaktning där heller, kan tycka att de i alla fall kunde ha gjort en tårta! På lördag ska vi i alla fall fira honom här hemma, med lite mer påmpa och ståt. På torsdagkväll äter ju jag min sista soppa, så på lördag kan jag nog unna mig lite mat. Lukas favoriträtt är ju kycklingsallad och det är ju inte så farligt ur bantningssynpunkt.
Vikt
Ja, hur går det med soppätandet då? Jo, det går sådär. Det är en vecka vi ska äta (minst), EN vecka, 7 dagar!! Men det känns som en evighet! Både jag och Robban tycker att det är rätt jobbigt, fattar egentligen inte varför. Det sitter nog mest i huvudet. Läste om en tjej som åt soppa i 24 veckor! 24 VECKOR, fattar ni hur länge det är? I det perseptivet är 7 dagar inte så mycket. Men hur kan någon klara det. Läste i ett blogginlägg att hon började ledsna sådär v 12, efter halva tiden, men peppade sig själv med att hon bara hade 12 veckor kvar! *Kliar mig i huvet och fattar inget*... När jag varit på xtravaganzamöten har de suttit där, en efter en och varit så käcka! "Nu har jag ätit soppa i tre veckor och det går såååååå bra, inga problem alls, bara fin fint". Själv sliter jag mitt hår efter 4 dagar! Hur gör de, är de på riktigt, eller håller de bara god min på mötena och lider helvetets kval när de kommer hem? Ja, jag vet inte men det är klart att de motiverar en hel del när man rasar i vikt. Men samtidigt sviktar motivationen så fort man känner lukt av någon slags mat överhuvudtaget. Sen var det kanske inte världssmart att börja samtidigt som man får världens ögon- bihålsinflammation, men jag hade ju redan bestämt mig. Idag har i alla fall halva veckan gått och jag har börjat nedräkningen. Får se på fredag om man är så tuff att man fortsätter några dagar till eller ej. Ska i alla fall väga mig i morgon också, mest för att hålla motivationen uppe. Vet ju att jag gått ner mer, så jag behöver motivationen.
Jag har i alla fall slängt ut granen, bytt gardiner i två rum, varav ett av rummen sydde jag nya till igår. Allt detta med två rinnande ögon, varav det ena smärtat grymt, det kallar jag duktigt =) Eller dumsint antagligen. Men det är jag i ett nötskal, kan aldrig vara riktigt sjuk, måste göra minst ett "måste" även då jag är sjuk.
Nu ska jag ta och byta gardiner i köket, sista rummet, medan alvedonen fortfarande verkar. Sen ska jag tillåta mig själv att vara sjuk under en film eller så. Vi ses!!
Just ja! Tack för de peppande orden Catarina! Du är alltid så peppande och snäll. Kram på dig. Vänta bara tills jag bantat klart, då ska du och jag dricka vin!! *Favoritsyssla - dricka vin med Catarina* =)
Kommentarer
Trackback
