Linda

Ja, det känns verkligen i hela kroppen, nu är våren här! Och med våren kommer alltid en massa minnen och känslor från barndomen. Vår och barn hör liksom ihop. Jag kommer ihåg när man var liten och vaknade upp en solig vårdag, solen sken alltid när man var liten, vad jag kommer ihåg. Man sprang ut och det dripp-droppade från taken och isen smälte med en väldans fart. Men inte nog fort tyckte man. Med stätt och spade försökte man hjälpa våren på traven, alls is skulle bort. Likt ett mirakel var isen som borttrollad på eftermiddagen och man trodde givetvis att man själv var den lilla trollkarlen. Nästa morgon var det is där igen och lika enträget började man med hackandet. Man levde för den dagen man fick ta fram cykeln, doften av upptinad, geggig jord sitter som fastetsad i minnet. Cykeln var ett tecken att sommaren var här, men ofta stod den fastfrusen bakom garaget och såg väldigt trött ut, flera veckor innan man kunde rubba den ur sitt vinternäste. Själv var man redo, så fort vägen blivit bar och vägen var ju det första som blev bart. Solen sken och värmde och man ville inget annat än att slänga kläderna, "men det är ju sååå vaaaarmt". Dumma föräldrar som tyckte att man minsann skulle behålla mössan på, "det är inte sommar än, du vill väl inte bli förkyld?".

Man kunde leka ute i timmar. Små bäckar som porlade blev till floder, där man byggde hela samhällen, civilisationer, historier med mer innehåll och smaskigare intriger än värsta hollywoodproducerade actionrullen idag. Varför tar man inte hjälp av barn när man skriver manus? Barn är ju de enda som har en naturlig och oförstörd minnes- och fantasibank som måste vara ovärderlig och unik? Jag hittade på historier, hundratals, idag kan jag komma ihåg fragment, små delar, men aldrig en hel berättelse eller en sammahängande historia. Leken skapade en värld, en historia som skapades, utvecklades och avvecklades under en och samma dag, med avancerade intriger och djupa relationer. Idag har man knappt förmågan att föreställa sig hur fantasirik man en gång i tiden var, det har vi tappat för länge sen.
 
Jag hade en lycklig barndom, jag tror det i alla fall. I annat fall har jag glömt det dåliga, förträngt. Jag lekte mycket och länge, det gjorde mig lycklig. Idag tycker jat att många försöker tvinga sina barn att bli vuxna så snabbt, titta bara på mode, kläder, smink, stilar, det kryper ner i åldrarna. Ett medvetande hos barnen som inte förstår varken syfte eller innebörden egentligen. Men ack så medvetna de är, jämförande, ser jag ut som hon/han, sticker jag ut för mycket, hamnar jag i samma fack som dem! Det är viktigt. Jag lekte, länge, det tror jag gjorde mig lycklig. Jag lekte mycket själv, jag tror inte det var en nackdel, jag tror att det var självvalt. Jag var inte själv, herregud, jag hade ju en hel civilisation runt mig, ett gäng underbara personligheter som passade för dagen. Jag kände mig inte ensam, jag hade ju min fantasi och vad jag kommer ihåg av min barndom var den inte liten. Jag spenderade timmar tillsammans i mina fantasivärldar och vilka vänner jag hade, vänner som kom tillbaka dag efter dag, vi umgicks i skogen, på gården, i skolan, hemma. Nu när jag tänker efter, skapar ensamma barn fantasivänner därför att de är ensamma eller väljer fantasifulla barn att hellre vara ensamma eftersom de har så många fantasivänner? Hmm, tål att tänkas på. Jag hade många fantasivänner, men var aldrig ensam eller olycklig. 

Nä, nu tillbaka till verkligeheten. Ciao!