Linda

Ja, nu trodde ni nog att det skulle komma en uppdatering ang. vikten, men se det blev det inte, inte just nu i alla fall. Just nu sitter jag och funderar på lite andra saker. Man har ju kommit upp lite i ålder och på det stora hela är det helt OK, det finns många fördelar att vara 30+. Man är stabilare som människa, men vet vad man vill och man vet vad man gör och vem man är. Det är stabilt helt enkelt. Fällan är slentrian och för mycket rutiner och stabilitet. Men det finns sätt att komma ur det också, men det är inte det mitt inlägg ska handla om.

Det är verkligen en gåva med barn och när jag ser min 15 åring så blir jag fylld av värme, nostalgi och liiiite avundsjuka. Han är just nu i en både superjobbig, men samtidigt en underbar period. För att dra en prarallell. Det är nästan som att befinna sig mitt i januari, det är lite trist och jobbigt, men man har ALLT det underbara framför sig, vårsol, snö som tinar till små bäckar, de första blommorna, tussilago, skolavslutning, sommarvärme, bada, ledig... För mig är jämförelsen med att vara 15 klockren. Visst är det jobbigt ibland, morsan tjatar, skolan suger, bruden dumpar en. Men tänk så mycket härligt att se fram emot, man har ALLT det underbara framför sig, att bli kär, snegla på den STORA kärleken på håll i skolans korridorer, försöka få ögonkontakt. Träffas på går´n, "vart sätter hon sig... nära mig eller långt ifrån", alla små små små detaljer som man måste tolka ihjäl. Alla polare som betyder ALLT, i vått och torrt. Familjen är inte så viktig längre, det är la familia som betyder något, det är dem man dödar för om det behövs, så starka är känslorna. Sen första fyllan, första festen. Allt är hemligt, morsan vet inget, det är hög musik, mycket folk, öl och sprit, tar ett glas, smakar.... känner ruset, fan jag ÄGER, livet är underbart. (Jag tillåter inte min son att dricka, absolut inte, men nu är det mina egna erfarenheter och min fantasi som leker=) Musiken dunkar, jag är på mitt livs första RIKTIGA fest, jag är vuxen, frillan är fixad, kläderna sitter snyggt och brudarna gillar MIG. Sen första riktiga tjejen, känslorna är så starka att de gör ONT i kroppen, längtar, vill träffa henne, vill känna hennes lukt, hennes hud mot min. Vi kommer att vara tillsammans för ALLTID, jag kommer aldrig att älska någon som henne, jag älskar henne så mycket att jag vill sluka henne med hela kroppen. Det dunkar i kroppen, hormonerna sprutar, jag vill ta på henne överallt och det bästa som finns är att spendera en hel dag i sängen, under täcket, tillsammans med HENNE... Det finns massor med underbara saker att upptäcka när man är 15, jag blir som sagt liiiite avundsjuk när jag iakttar honom. 

Ja, hörni, jag ler när jag tittar på Lukas. Ler, för att jag vet att han har allt det underbara framför sig, så otroligt roligt han kommer att ha, han kommer naturligtvis även tackas med världsproblem (enligt honom), men ändå. Jag älskade tonåren och det kan ju vara därför jag glorifierar perioden. Eller älskade jag allt med tonåren? Knappas, men de gyllene minnen jag lagt ner tid på att bevara, är bara underbara och roliga. Jag hade säkert mina duster med livet, men de har jag förträngt =) Det underbara med barn är just det att man får uppleva alla åldrar igen, iof som åskådare, men en väldigt nära sådan. Man kommer ihåg alla känslor, alla tankar, man påminns genom sina egna barn och det i sig är hur underbart som helst!